IRC-Galleria

”Jag hatar dej” Emma säger orden lågt, men dock mycket tydligt. Hon ser på sej själv i spegeln med uppspärrade ögon, armarna fallande efter sidan och svett rinnande över pannan. Dörren till skoltoaletten är noga låst, ingen kan komma in och se vad som pågår. Emma kniper igen ögonen, letar med hjälp av händerna sej fram till det stängda toalettlocket och sätter sej stelt ner. Hon blundar fortfarande när hon kippar efter andan, försöker få luft i lungorna. Hon sitter så i över tio minuter, försäkrar sej om att hon låter normal igen, att hon verkligen kan andas. Emma reser sej snabbt upp, möter sin spegelbilds förvirrade blick och spänner ögonen i den. ”Det här ska inte få hända igen” mumlar hon argt mellan sammanbitna tänder och låser upp dörren. Hon tänker igenom vad kuratorn sagt när hon nämnt anfallen. ”Det går över, gumman, det går över av sej självt” Emma biter ihop och fortsätter gå genom den tråkigt målade korridoren medan hon känner hur mycket hon hatar anfallen. Panikångesten. För hon vet ju att det är det. Hon har läst om det, hört vuxna tala tyst om det, och till sist fått det bekräftat av kuratorn. Emma lider av panikångest.

Det hela började för ungefär ett år sedan. Emma kände sej lite illamående när hon var på väg den korta biten hem från skolan, men tänkte inte så mycket på det. När hon kom hem sjönk hon ner i soffan för att vila lite efter skoldagen. Plötsligt kände hon hur hon blev alldeles yr i huvudet, hon kunde plötsligt inte se någonting och hon fick ingen luft. ”Nu dör jag” viskade hon till sej själv och rullade ner på golvet. När hon vaknade hade mamma inte kommit hem ännu. Bredvid henne låg en illaluktande hög som hon troligtvis kräkts upp. I början hade hon inte förstått vad det berodde på. Efter en stunds funderingar och några ungdomstidningar så visste hon precis vad det var som fått henne att bli helt panikslagen och paralyserad på samma gång. Emma hade hon ju inga kompisar att berätta om sina problem för, och på grund av det hade hon ingen att berätta om sina problem för. På det sättet lagrades allt inuti henne, och släpptes ut då och då som ett anfall. Nu hade hon lärt sej att leva med det. Hon kände på sej på morgonen om ”det” skulle hända, hon visste att hon gjorde bäst i att, så fort reflexerna kom, springa in på toaletten. Det var ingen annan än skolkuratorn som visste om det, och ingen annan skulle få veta det heller. Aldrig någonsin.