IRC-Galleria

Ett år. Tiden har gått så otroligt snabbt, känts som några månader.
Och ändå har så mycket hänt, så mycket har förändrats.
Jag var så dum och naiv.
Jag gick på mina rosa moln och oroade mig för de mest världsliga saker.
Jag byggde upp sådana förbannade luftslott att jag knappast ens själv innerst inne vågade tro på att de någon dag skulle bli verklighet.
Och jag var så jävla blind för verkligheten.
Sedan, helt plötsligt var det någon som drog molnen undan fötterna på mig, och jag föll platt ner på marken.
Mina luftslott brann ner till grunden och jag kunde omöjligt börja bygga nya.
Om jag bara hade varit mera nere på jorden, om jag bara hade insett mina misstag i tid.
Jag hade kunnat förhindra det där hemska, jag hade kunnat ha en livsplan klar framför mig.
Men det har jag inte.
Allt jag har är min vilja att gå framåt även om varje steg river i mitt hjärta, och den där obehagliga förnimmelsen i maggropen om att saker kunde vara annorlunda nu, på ett tryggt sätt.
Om jag bara kunde vrida tiden tillbaka, jag hade kunnat rädda något mycket värdefullt.