Vad får folk att vilja mörda?
Är det galenskap, eller helt enkelt en alltför plågsam börda?
Det ena leder till det andra, skulle jag tro
Normalt sätt har man en balans, en slags stabil känslobro.
Men vad gör man sen, om man inte lyckas uppehålla denna?
Om man tappar förmågan att tro, hoppas eller känna.
Om man förirrar sig, och trillar likt en fallande raket
över brons trygga, skyddande staket?
Det finns ett skede då man glömmer värdet på att finnas till,
då att döda, förstöra, och plåga, är allt man bara vill.
För varje gång du skräcken ser i en annans blick,
lättar skräcken i ditt eget hjärta, och du får en liten kick.
En mördare må skratta över andra människors grav,
Men sorgligast är ändå, att med sig själv blir han aldrig nånsin av.