IRC-Galleria

Jag måste nu ta och tömma mina tankar ut på papper, jag har märkt att jag tänker negativt och är negativ mot andra, jag har tappat min identitet helt hållet. Går inte ut och träffa folk, det va morsan har sagt men jag vill ju inte lyssna på henne, eller medge. Det är inte så lätt som hon tror, det finns en rädsla som sitter kvar efter nästan 19 år djupfrysning av ”klasskamrater”

Det är ingen som finner mig intressant, det är bara att alla vill utnyttja mig till sina egna behov och gör mig till åtlöje. Jag kan inte heller bestämma hur jag vill leva mitt liv, för det skulle vara illa och en stor förödelse om jag skulle bestämma för mig själv och jorden skulle gå under.

Var jag än går och gör så kritiseras jag på högsta nivå, arbetsgivaren kan inte ens skriva en e-post heller. Det känns som att det är jag som är problemet; misstag som inte borde vara leva. Så har känts under 19 år under hela skolgången, jag har inte kunna vara i fred och avsluta min skolgång normalt för någon tyckte att det inte var rätt.

Varför känns det som att alla talar bakom ryggen på mig, jag har frågat mig samma fråga om och om igen, varför jag? För vilken orsak blev jag mobbad, retad, utfryst? Varför kan ingen säga rakt ut vad har dem på hjärtat att säga? Var är det som alla döljer? Vilken är sanningen, vilken är lögnen? Var är min belöning för att jag har fått stått ut med förolämpningar och svärord och misshandel. Var är min silverkant? Är inte jag också berättigad ett bättre liv som alla andra. Har inte jag rätt att ha vänner och normalt liv. Men nej alla måste säga sitt först och punkt slut.